Stränga an stränga

Sitter och läser en bok som jag ska recensera. Vilket betyder att jag samtidigt tänker på rätt mycket annat. Som att städerskan tyckte att jag hade dammigt vid datorn. Jag mumlade nåt om mina utspridda papper. Hon svarade inte så jag antar att hon höll med. Ja, du har papper överallt, plocka ihop dem så man kommer åt, tänker jag mig att hon tänkte då hon tittar på mig lite så där från sidan utan att riktigt önska svara på pappersproblematiken, allt medan hon viftar undan det synliga dammet. Sen ägnar jag tid åt att tänka på ansträngning. Om att anstränga sig alltså. Det är inte helt klart vad jag funderar på angående det här med ansträning, mer liksom en tanke jag har om att det borde jag tänka på. Och så förstås, vad ska jag göra med mig själv nu då. Fast den tanken är stor och farlig, bort bort från sånt. Förändring. hu vale. Dessutom ler jag lite för jag har läst en recension (NT nr41) av min bok och där sägs ord som ymnighetshorn vilket får mig att helst gå hem och skåla lite. Jag känner mig liksom ganska bra. Känner att jag är en viktig typ i mitt liv. Fint va? Jag jag jag. Jag jag jag. Jag jag jag. Ville få det sagt så det inte råder några tvivel om vem som betyder nåt just nu, just här. Förresten när jag nu för fram egot här, så kan man ju kolla in det här också, om man känner att man inte får nog av fantastiska JAG. Men jag måste läsa vidare om könsdilemmat ännu. Fast just nu smälter jag då vissa påståenden om romantisk kärlek i barn- och ungdomslitteraturen. Så tänker jag på annat som jag borde. Mycket verkar handla om att ta itu med saker och ting. och än mer att det är nåt som ska skrivas. Ja ja, jag ska. Ansträngning igen. Kanske skulle jag skriva om ansträngning helt enkelt? Hmm. En tanke. Eller ett tänk, som de säger i grannlandet. Så vad ska man anstränga sig för? Googlade det förstås lite också. Vissa fraskombinationer leder mig käpprätt till att man ska bjuda till. Släppa till. Ställa upp. Alltså att man får anstränga sig lite. Eller göra sig fin åtminstone. Så sex och skönhet. Vad man nu tycker om det.

Återvända till civilisationen

Efter två veckor på spanska sydkusten har man nu återvänt till, jag tänkte skriva civilisationen, och det är väl så det känns liksom. Man går bland flamencoklänningar och toredorer, caballeros samt förstås bolsa/väskvrängare, klockförsäljare, cdkopierare, strandmassörer och ja man dricker tinto och blanco och skumpanj, käkar calamares och jätteräkor, rätt mycket pizza också faktiskt, cerveza en gång i kvarten ungefär (annars är det väl inte jag), man hänger på Fuengirola zoo bland krokodiler, gorillor och tigrar, man kollar in lustyachter i Marbella, tivoli på Ferian och simmar i Medelhav och poolen - och så kommer man hem till plus grader två och drar på sig klädlagren och masar sig till arbetsplatsen och röjer i pappershögarna. Japp, civilisationen. Verkligheten. Det riktiga livet. Med sånt som måste läsas och planeras. Väckarklocka. Så det är rätt skönt tycker jag att veta att man på kvällen kan sjunka ner i fåtöljen och titta på alla True Blood man bandat medan man varit frånvarande. Civilisationen har sina sidor, den med.

Det är fullbordat

min lillebror har en tavla som varit mammas, där det står: Det är fullbordat.

Och det är det. faktiskt. men jag har aldrig varit så nervis i hela mitt liv. fast det såg man inte, sa de andra. tur det. för gu vet hur det då skulle ha sett ut. och fullsatt var det också, nästan. och alla böckerna försvann iväg som smör i solen då herr hendig sku placera ut dem. de va oxå skoj. strykande åtgång. men länge sku man grillas. på alla sidor. genomgrillad. och så var det fullbordat då. sen blidde det fest och det var den bästa fest jag varit på faktiskt. okej att jag fick vara i centrum och så, aldrig helt fel... men det var inte det som var roligast utan att alla var så otroligt ljuvliga. om man har de vänner man förtjänar, då är jag rätt okej har jag bestämt och det gör mig varm om tårna till och med. fina tal, fina dikter, fina sånger, finfina allting.

men trots det. jag gör aldrig om det. det är fullbordat.

sväng vänster så fort du kan

men jag har ju int sagt ett piiiiiiip om att gå till rektor. de va spännande. man trycker knappen och så säger tanten kom in. och dörren piper och man går genom korridoren och uppför trappan, håll vänster, sväng vänster så fort du kan. och så in genom dörren och där sitter de andra som också ska disputera inom snar framtid och alla håller hårt i avhandlingen. så man undrar om de kommer att ge bort sitt exemplar åt rektor eller om han står där utan. och så undrar man ifall rektor hör till dem som inte längre skakar hand pga av de där snuviga svinen. men det gör han. och så grabbar han tag om avhandlingen. och pekar, sitt där vid runda bordet. sen ska man tala english också för en av de andra har något knagglig svänska. jo jo. där sitter man och ser sig omkring och tänker, tjaha. this is the office. med tavlor och pampigt skrivbord. och där sitter de andra då ganska rakryggat medan jag funderar på ifall jag ska ha benen tjejigt i kors, eller sitta bredbent så att det är ergonomiskt trots att stolen inte är det bekvämaste i världen. och så tycker jag att rektor kunde bjuda på skumpanj. skulle lätta upp fredagseftermiddagen lite. men det gjorde han alltså inte. och jisses nu ska jag säga vad jag skrivit om in english. det vart visst nåt med sex. och alla killarna blir lite mer rakryggade så jag passar på att säga feminism och queer också för säkerhets skull så att det inte ska uppstå missförstånd utan att det är klart att jag är sån. antagligen frigid. betänk boknamnet frigjord. eller lesbisk. eller kanske jag är opererad, sitter hon inte lite bredbent. hon? nä nä. det var helt okej. söta pojkar och tanten jag, samt rektor. så kan man också tillbringa fredagseftermiddagen. tills man visas ut för trappan igen. och det blir lite mysko när man liksom helst inte vill slå följe med sina meddisputander för man känner att det där queera hänger kvar ändå lite och misstänkliggör. och jag tänkte, jepp, ladda mig med fördomar, som jag just hittat på alldeles själv, för mest misstänksam är väl jag. trots allt. för de kanske var mer queer än jag, vad vet nu jag om dem.

festskjortsak

igår gick jag ut i staden med orden: kommer int hem förrän jag hittat nån j-la festskjortasak. hade faktiskt nästan gett upp hoppet om att hitta nåt. tänkt jag får väl liksom vira in kroppen i toapapper. liksom omlott. i trevliga veck. kanske rent av skaffa ett special toapapper. med tryck. det kunde ju vara nån symbolik i det hela. men jag slapp toapappret. så jag är nöjd. men herregud vad det är sjukt jobbigt att shoppa när man vet vad man söker. ett elände. för jag kunde ha köpt allt möjligt annat som jag intresserade mig för. fler skor. jeans. lite väskor. mössa. fingervantar. stövlar. halsdukar som glittrar. som inte glittrar. man kan ju fråga sig ifall jag hängde på fel plats. så här efteråt kan jag tycka att det är lättare att hitta nånslags tunika/skjorta om man rör sig på andra avdelningar än bland skor. men man kan nu inte alltid göra som man borde. hur som helst, till slut, jag återvände med en överklädnad. och slutresultatet är väl vad som räknas? samt att man slipper omlotta sig i toarullandet.

hima är hima

herrlian tider man lever i. ett helt veckoslut då jag inte gjort nånting. mer sånt säger jag bara. okej. jag gillar visst att åka på konferens, skrivarsemi, hänga i hesa, ta båten till stockholm, gå på nåt party, resa utomlands - men att få sitta i fåtöljen med knäna uppdragna och glo på tv (typ femte omgången av angel just nu då) eller slänga sig i sin Egen säng med glitterscenen, det är en vinnare. kanske man håller på att bli till åren när man helst bara vill dricka te och vara hemma. typ som pingström i husis idag, fast hon talade om förritiden: hima är hima fast det är rojsigt. känns som en mysig liten sanning när man är trött och försöker samla kraft för det där kommande kraftprovet.

lite generad

satte mig ner för att läsa igenom min avhandling. tänkte att det kan ju vara intressant att kolla efter tryckfel och sånt. nu när den har vilat lite också och jag liksom inte har haft ögonen på den hela tiden. själva innehållet kan jag liksom, så det är inte för att bli klokare. jag inser att medan jag läser är jag mest generad. så där, jaha, åhå, så det tyckte du. eller tyckte gjorde jag kanske inte direkt, det ska ju faktiskt vara vetenskap. men ändå. det är lite pinsamt att läsa sin egen avhandling. kanske också för att jag känner en viss beundran, inte direkt inför innehåll och argumentation (det vågar jag inte) utan mer för att den finns och är en bok med pärmar och inte bara utprintade a4. men naturligtvis är det också lite pinsamt att sitta och beundra sig själv på det viset. så får man väl inte göra. men som sagt, det är inte själva diskussionen jag intresserar mig för. det skulle vara övertramp, tror jag. jag ska väl få stå till svars för formuleringar ändå. snart. mycket. mycket. snart.